jag tror att jag håller på att drunkna.
ingenting stämmer, finns ingenting att hålla i sig i. Jag är mitt i ett stormande hav kanske.
för två veckor sen hade jag allt under kontroll, jag gjorde som jag ville och jag kunde hålla reda på saker.
men nu kan jag inte låta bli att förstöra saker igen och mina tankar går på högvarv.
du är den enda som jag har kvar här ute som förstår, men vi kommer aldrig kunna förstå varandra igen på ett sånt sätt.
och du säger att om hon inte hade funnits så hade jag varit där på den nivån, visst är det det du säger? jag vill inte vänta på dig, vill inte vara second best. du ber mig inte vänta men ändå står jag kvar.
och du, du säger själv att du är en oseriös människa, jag tänkte först att det lät bra, vad som än händer så blir det inget drama. men nu funderar jag på hur jag ska bete mig, vad jag ska tolka som verklighet och som lek.
och det sista nu då måste jag styra upp jävligt fort, vill inte krossa hjärtan, om det är så.

och vad är det jag gör? jag kliver utanför min egen kropp och blir den del av mig jag försöker gömma, utan förvarning.
längtar jag efter det så intensivt att jag inte kan hålla mig längre? utan bara kliver i den människan utan en extra tanke?
den handlingen sätter mig i ännu mer konstiga situationer jag inte kan förklara.

den värsta tanken är väl att allting är mitt egna fel, det är jag som har satt mig i dessa situationer.
men jag står vilsen och får ingen rätsida på något och sjunker djupare ner i skiten och vet inte vilken väg jag ska ta, eller i vilken ände jag ska börja.