jag sitter i dendär lägenheten igen.
ensam.
rullgardinen är neddragen halvvägs och OS visas på tvn utan publik.
tiden går sakta när man är ensam men ändå trivs jag
det spelas musik till vänster om mig och varje gång jag fokserar på tonerna
så smyger de in i kroppen på mig och säger att det är OK.

sådär ett perfekt sountrack att känna sig som hemma i
i någon annans lägenhet.

mina tankar försöker sig på berättelser om att det är jag som bor här,
eller kanske vi. att hit har man alltid en plats att gå till
även om det spöregnar ute.
jag ser köket härifrån sängen och jag önskar att jag drack kaffe.
coffee and cigarette. det passar så bra in i min version av verkligheten här.

hur länge har jag varit ensam nu? 27 minuter.
det känns som om jag bott här hela mitt liv.



men bortsett från det här så måste jag nog rannsaka mig själv, vara ärlig igen
för jag känner hur jag lindar in mig själv i lögnerna
och det är då jag tappar kontrollen över saker
när jag agerar tirån min låga självkänsla.

jag ser dig sitta avklädd och röka på fönsterbläcket.
blicken full av sol och håret fullt av regn
själen full av hål men lungor fulla av rök.
det är nog bara så jag vill ha dig.

varken mer eller mindre.