det känns som om historien upprepar sig
och ändå har jag aldrig känt såhär förut.

jag är förbannad på så mycket, på den respektlöshet som finns.
jag vet nite, men jag tycker inte det är så smidigt att "glömma" att ringa i tre dagar.
& tro att det ska kännas lugnt. du säger att du är trött på alla dramaqueens
men jag är trött på allt jävla drama och falskspel.
ringer du igen så vet du att jag inte svarar, jag tänker inte vänta på dethär.
& det gör mig sjukt irriterad för jag trivdes verkligen med dig.

sen fyller jag år om 4 dagar och ju närmare 18 jag blir ju mer kör allting ihop sig.
jag har inte riktigt kunnat släppa dendär polska horan-grejen efter ljusterö
och nu så har jag antagligen gjort en människa ledsen/besviken/sårad
och det är tungt. att allting bar akan bli så fel när det egentligen är rätt. FAN.
jag ska alltid göra en höna av en fjäder och sen go wild och trasha hela alltet.

plus att jag igår lyckades med något annat jävligt dumt. Men jag måste väl försöka lyssna på mig själv
även fast det i efterhand gör ont att inse att jag kanske precis var.. lite hård mot en kompis som förtjänar bättre.
Men det är bara så att jag fan itne klarar av att hålla ihop allt jävla kaos i min värld på en och samma gång.

historien upprepar sig och jag skriker om saker jag redan skrikit om förr.
mamma blir tjurig
min bror är tjurig
jag blir ledsen
och allting bara krackelerar.
men jag har aldrig blivit kallad hora.

vart tog solen vägen?