Jag trodde inte att jag skulle påverkas så mycket av det som har hänt men jag kommer på mig själv med att gråta framför skärmen. Min brors kompis Alex gick bort för ett par dagar sen & det känns faktiskt helt sjukt. Jag har inte träffat honom jättemånga gånger men jag gillade honom från första stund.

Jag minns första gången jag träffade honom, det var i vårat vardagsrum hemma hos pappa. Det var nog kallt ute och jag försökte lite oskyldig gå in i vardagsrummet för att kolla in vilka kompisar Thomas hade med sig. (En helt berättigad sysselsättnign om man är lillasyster) och Alex hade en mössa på sig (så därför antar jag att det var vinter ute) & jag minns att jag tyckte denhär mössan var så festlig. Den var stickad i lite olika färger och fram så hade den 2 gummor och 2 gubbar fastsydda på. Den ena gubben hade trillat av så han bad mig sy fast den.
Glad som jag var över att få prata med Thomas kompisar hjälpte självklart till. Och en kille som vågar ha en sån mössa kan inte vara annat än skön.

Men som alltid - att vara lillasyster är inte bara roligt. Det suger när ens brorsa har massa sköna kompisar som man inte får hänga med! Jag hatar det. Jag älskar alla Thomas kompisar, jag vill lyssna på dem, prata med dem och bara hänga.
Så jag och Alex har aldrig känt varandra, tror inte han skulle känt igen mig om han såg mig på stan heller. Och jag har bara fått höra saker genom Thomas.
Men ändå har han (och ett par till av Thomas kompisar) alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.

Det gör mig så förbannad att sjukdomar alltid tycks drabba de som minstminstminst förtjänar det. Alex syster skriver i sin blogg (den som fick mig att gråta..) att Alex alltid var en positiv och glad och härlig människa, och det stämmer så väl. Han var kanske oftast full när jag hade chansen att träffa honom men jag har, som alla andra, fått bilden av att han var en underbar människa på alla vis.

Och som sagt, trodde inte det här skulle beröra mig på det vis det har gjort. Men jag ser också att det har gjort Thomas ledsen. Det värmer att se hur många som visar sin kärlek och stöttar de som måste leva vidare i allt dethär. Jag försöker visa mitt stöd jag också men det är svårt när jag.. inte är någon. Jag är "Thomas lillasyster" men jag vill ge all min kärlek och mitt stöd till de som är kvar. Man önskar ju att man kunde göra så mycket mer.


Och så får det en själv att tänka, min bror planerar att plugga i Australien till hösten, han blir borta ett halvår. Det känns helt sjukt länge, så jag ska försöka få honom förstå hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag kommer sakna honom. Jag tror inte att jag vill att han ska bli stor, tss..

Men nu måste jag sova för jag ska upp till myrorna imorgon och köpa mig en skrivmaskin.