att bära världen på sina axlar samtidigt som man bär sin egen tyngd. utan att egentligen bära något.
hur nertygnd har man rätt att känna sig då?
äh. antar att människor runt mig mår dåligt och jag vill hjälpa.
men ju närmare man kommer, ju mer mörker blir det.
eller så känns det bara så, och så känns det som om allting liksom, vänds mot mig.
att inte får man tro att man är bra, för det finns alltid ngn annan som är bättre.
men det är nog bara jag  som tänker på sånt.

eh. ja, glöm inte hatten och vinden och livet.
en kompass är att föredra.



annars så pillar jag på en novell om Alina och Falk men den som lever får se..