(Sanningen och ingenting annat, tar du illa upp är det ditt problem.
Jag skriver fritt för att jag behöver. Allt annat är upp till dig.)

Nu ska jag outa mig själv, måste ventilera mina tankar och känslor för jag kan inte hålla tyst.
Jag står i en gråzon och vet inte riktigt vart jag ska. så jag gör en face the facts och kan kanske på så vis få klarhet i vad jag kan göra.
På bilden är jag 12 år och det är nog därifrån jag måste börja för att få saker och ting i rätt ordning.
Läser igenom gamla dagboksinlägg från den tiden för att komma ihåg hur jag kände, för jag har nu 6 år senare lite halvtaskig koll på hur saker och ting låg till.
Jag åt inte mat och jag skar mig själv. Sånt som händer, sånt som går i vågor. Jag har försökt fundera på varför det blev så, varför allting började. Men jag kommer inte längre än till att min familj.. eh, hade det lite jobbigt och så skiljde sig mina föräldrar och så.
Jag satte min familj före mig själv, gav mig själv uppdraget att försöka laga det som var trasigt, så ingen behövde vara arg och bråka. Hade rätt sjuka år, som jag bara minns bråkdelar av idag.
Jag stal min pappas medicin en dag på lunchrasten och det slutade med att jag låg och kallsvettades på toagolvet i skolan med pupiller som stekpannor. Min lärare ringde giftcentralen eller vad det heter och det var en massa jävla meck.
Jag vart livrädd när de sa att jag kanske behövde åka till sjukhuset, då gick det upp för mig att saker inte var riktigt rätt.

Slutade jag ta dem?
Nej.

Tog tabletterna då och då när jag mådde dåligt vilket resluterade i att jag såg mönster som kröp fram ur väggarna, jag hade myror i kroppen och fick kramp om jag låg stilla för länge. Svettades, skakade och mådde illa, var sjukt trött men kroppen gick på högvarv så de gångarna jag tog det kunde jag inte sova. Vid dehär tillfällena var jag kanske 14-15 år.. Det känns som om de upplevelserna tillhör någon annan än mig.

Funderade rätt mkt på detdär med mat, varvade vägning, hetsätning och svält med att skära mig. Iofs var jag rätt dålig på att inte äta, men jag försökte leva utan att äta men insåg (TACK!) att det var en jävligt farlig väg att vandra så jag beslöt mig för att lägga ner med det, iallafall som jag minns det. Hade min beskärda del av proana-sidor och fingrar i halsen men.. ja.

Jag blev skickad till BUP, och andra gånger gick jag självmant. Så många fina människor som hjälpt mig under dessa år, peppat mig att fixa saker och varit stöd i allmänhet. Allting detdär är ett stort virrvarr som jag minns för lite av men jag är iaf tacksam mot er alla. 
Nu i ettan av gymnasiet så gick jag till kuratorn för jag kände mig så äckligt distanserad mot omvärlden. Började gå på BUP i Bromma, tydligen behövde föräldrarna följa med så vi hade fina samtal hela familjen och jag upplevde det som om ingen fattade vad fan jag menade med någonting så det vart halvbra. I samma veva träffade jag också Cicci som gjorde mig så jävla glad, kändes helsjukt att prata om självdestruktivitet när jag var skitlycklig och kär. Så jag malde på om att allting kändes lugnt och att allting var bra men nu i efterhand tror jag inte att det var det ändå.

Alkohol, denna alkohol. Hade en period mellan 9 & 1an där jag inte kunde dricka. Jag drack, fick panikångest, satt och hyperventilerade i folks badrum och förstörde allting hela tiden. Man gör så mycket förjävligt på fyllan så det är sjukt. Vet inte riktigt vart jag är påväg med dethär men har minnen av kvällar där man varit full och hånglat med folk och ..låtit dem ta på en och sån skit. Jag har betett mig så jävla dåligt mot mig själv och människor på dethär viset.

Mitt i allting så formades tanken på att jag kanske inte var straight. Det började väl som en cool grej men sen släppte det inte riktigt. Sex för mig är inte förknippat med njutning. Jag minns inte varför det blivit så men antagligen för att man gjort saker man inte velat göra, så njutning är något skamligt och äckligt som inte går att tvätta bort. Jag kan inte ligga med killar, det går inte. Jag dör inombords. Jag lämnar min egna kropp och slutar känna. och jag hatar det. jag låter dem göra vad de vill och tar smällen nästa dag. för det skadar precis lika mycket som allt annat bara att det inte syns. Och dethär kan man inte bygga fungerande relationer på. Jag tycker om tjejer och killar, men jag kan inte ligga, orkar inte, vill inte, hatar allt. och ÄNDÅ, ändå så hamnar jag där hela tiden. Ständigt på jakt efter något som får mig att få dåligt, hur sjukt är inte det..

Känns som om jag hela tiden upprepar mig själv för jag går igenom dethär i huvudet så väldigt ofta. Försöker förklara för människor jag tror ska förstå.
Men jag slutar nog här, fortsätter kanske en annan dag. Ställer mig här i min gråzon och försöker lista ut hur det är bästa att fortsätta nu. Som sagt, hoppas ingen tar illa upp över att jag skriver, jag behöver vara ärlig mot mig själv.
Om jag framstår som en uppmärksamhetssökande tönt så sure, det är jag antagligen också, men det är så det ligger till.

Sov gott mina kära vänner, <3.