ingenting är verkligt längre.
just idag spelar det ingen roll om jag sitter hemma eller i skolan eller ute eller vartsomhelst.
för ingenting är verkligt.
ingenting gör ont för det är inte på riktigt.

det är storm i mig, det är kaos. jag kan inte hantera det eller kontrollera det.
men jag vet vad mycket beror på och det gör mig ännu mer förlamad
att jag sitter där tills sista dagen och stressar.
men så är det ju. så är det.
fast inte på riktigt.
för jag kryper tillbaka i tiden, kryper in i ett slemmigt skyddande skal och låter verkligheten passera.
skillnaden är att jag slutar 3an i år. det känns så långt dit men ändå som om vi har så mycket kvar
att göra. jag vill inte.

jag vet inte hur jag ska förhålla mig till verkligheten
allting skimrar.